elinforpresident

Kärlek är fint, jag beundrar verkligen dessa par som funnit varrandra och lever happily ever after. Tänk att hitta varandra när man är i denna åldern, runt 17-18 år, och sen leva tillsammans resten av livet. För mig är det igentligen obegripligt, men det händer ju, de händer hela tiden.
Vissa säger att det finns en person för alla, det är bara att inte ansträna sig för mycket för att hitta honom, så kommer han att komma till dig. Men det är inte så lätt alltid, tänk att man har gått runt ett par år och verkligen längtar efter kärlek, då är det inte så lätt att försöka att inte anstränga sig. Försöka att inte gå runt och tänka igenom gamla vänner, "han och jag kom ju ganska bra överens, kanske han kan funka?" .
I can tell, jag har vissa perioder då jag verkligen bara längtar efter lite närhet, lite mys på lördagskvällarna och lite uppskattning. Det finns en tid då man kommer till den punkten att man inte orkar ligga runt längre. När de fysiska inte räcker till, när man verkligen vill ha lite kärlek.
Jag passerade den pungten för längesen.
Och här sitter jag, singel.
Men jag är trots allt bara 17 år, hoppet är ju vekligen inte ute än.

Men för att återgå till där jag började, finns det någon för alla? Om det inte är så, de som då lever ensama, har de valt att leva ensama eller blev de bara lixom över?
Om det är så, alla dom som då lever ensama, har dom inte hittat sin rätta då? så deras rätta går runt på andra sidan jorden och också längtar efter att få hitta någon?
Och de som gifter sig och sen skilljer sig, var de för att de trodde att de hade hittat sin rätta, sen det var inte rätt och då funkade det inte. Men om det inte var rätt borde det ju inte kännts så bra i början, de borde man ju märka ganska snabbt, om man inte var rätt för varandra.
Kanske är det så, att man lever i stunden, alla förändras med tiden. Så en gång i tiden kanske man var perfekta för varandra, men sen utvecklades man åt olika håll så efter en tid, är det inte säkert att man passar ihop längre.

Jag är jätte rädd för det här man självsfränder. Tänk om man inte hittat den rätte.
Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande, jag tror mycket att det beror på mig. För jag är så kräsen, om man kan utrycka sig så. Det handlar inte om utseendet, visst det är en viktig del, men det är personligheten och insidan jag pratar om. Jag har aldrig träffat en kille som jag känner att jag hade passat bra med i ett förhållande. Det är alltid något som inte stämmer som jag stör mig på. Antingen är han för mesig, för självsäker, tar för lite egna insiativ bla bla bla.
Jag undrar igentligen om jag en dag kommer träffa någonsom bara är så helt perfekt för mig, och där jag såklart är helt perfekt för honom. Om jag kommer träffa någon som de bara klickar med.
Eller om det är jag som behöver ändra mig, jag kanske måste lära mig att uppskatta alla bra sidor hos en partner istället för att bara se de negativa.
Tänk om jag inte träffa någon alls, blir ensam resten av livet. Då hoppas jag i alla fall att jag har en bra karriär så jag kan skylla på att jag inte har tid med pojkvänner och sånt larv.

ja, det finns nog inga rätta svar. Just nu vet jag bara att jag är fruktansvärt trött och måste gå och lägga mig.

kisses&hugs
Elin